Jag kan inte tänka mig någon plats som är mer fjärran från exempelvis terrorhot. Fast naturligtvis hörde jag om hotet mot Jyllandsposten innan jag gav mig ut i spåren på förmiddagen. Men på en myr går det i alla fall att hålla två, ja, rentav tre tankar i huvudet samtidigt: Avskyn för fanatiker som planerar terrordåd, kritisk distans till medierna som sensationslystet rapporterar om det och - en dyster insikt om att så här tenderar världen att se ut när hundratusentals människor dödats i stormaktskrig. Hur kan någon av oss egentligen för ett ögonblick inbilla sig att så många döda i Irak, Afghanistan och på andra håll ska gå spårlöst förbi oss här?  

Det är naivt. Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i.   

Så kan jag tänka på en myr. Dagarna före nyår är, för min del i vart fall, en tid då jag oftast släpper kontakten med nyhetsflödet. Jag tror att vi är mer deformerade än vi förstår av detta nyhetsflöde. Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras. 

Ibland tänker jag att medierna har ungefär samma effekt på oss som kopiöst kaffedrickande: man blir rastlös. Man vill ha ständiga nyheter och kommentarer till nyheter och därefter kommentarer till kommentarerna. Och för att kunna andas ut behöver man underhållning, någon slapp amerikansk TV-serie som man kan sitta och slötitta på. Den ständigt ökande mängden underhållning gör dessutom att program om politik känns alltmer udda. 

Dessa bolag har rapporterat till sina återförsäkringsbolag betydligt fler naturkatastrofer förra året än tidigare. Den värsta av dem, jordbävningen i Haiti hade ingenting med vädret att göra, men en rad andra hade det - översvämningarna i Pakistan och Australien och bränderna i Ryssland, för att ta några exempel. 

Ingen är förvånad. Men den stora politiska gåtan är utan tvekan denna: Varför bryter det inte ut en omvälvande klimatdebatt? Runt 2007 och en bit in på 2008 formligen dånade denna fråga i offentligheten och även bland gemene man. Nu är det närapå dödstyst. Fortfarande är det så att vårt samhälles heligaste ord är tillväxt, i den simplaste av alla meningar: Ökande BNP, även i de allra rikaste länderna. Ändå tyder allting på att den industrikapitalistiska civilisationen visar oss vägen mot en allt febrigare planet.  

Hur kan det vara så tyst om klimatfrågan? Hur är det möjligt att politiker utan minsta eftertanke eller komplikation av begreppet kan ropa efter mer tillväxt? 

Färre än tre procent har fått arbete på den ordinarie arbetsmarknaden och tiotusentals svårt sjuka har ställts i en ohållbar situation. Opinionen börjar vända. 

I det läget har de mindre partierna inom Alliansen krävt att man ska ”slipa bort kanterna” i sjukförsäkringen och den nytillsatte socialförsäkringsministern Ulf Kristersson lovar att granska regelverket ”med förstoringsglas”. Tydligen hoppas man att opinionen låter sig nöja med att några av de mest uppenbart omänskliga detaljerna rättas till. 

Det gäller att desarmera frågan innan vanliga friska förstår att också deras hela ekonomi kan rasa samman som ett korthus om de själva drabbas av sjukdom. Detta var skälet till att man införde den allmänna sjukförsäkringen. Om alla förstår att de i morgon själva kan tillhöra gruppen "bidragstagare" och ett år senare utförsäkrade, så försvinner troligen allt stöd för de pågående förföljelserna av sjuka människor. 

Vi som själva är drabbade eller lever bland drabbade, ser hur de nuvarande sjukförsäkringsreglerna förvärrar det problem de var avsedda att lösa. Dessutom har de utvärderingar som har gjorts av reformen bevisat misslyckandet. De sjuka är mycket sjukare än regeringen hade trott. Över hälften av dem som utförsäkrades vid årsskiftet har nu kommit tillbaka till sjukförsäkringen, med kraftigt försämrad hälsa. Av resten är det ytterst få som klarar ett jobb. 

Botemedlet mot sjukdom är alltså inte arbete. Botemedlet är bättre sjukvård och rehabilitering! 

Problemet är att den allra största majoriteten av de sjuka inte får den vård de behöver. 70 procent av de sjukskrivna – huvudsakligen kvinnor – har sjukdomar som sjukvården och den medicinska forskningen i stor utsträckning negligerar. Trots att de orsakar stort lidande och försämrar arbetsförmågan avsevärt, är smärt- och andra symtomdignoser lågstatusdiagnoser inom den medicinska professionen, till stor del därför att de främst drabbar kvinnor. Det gäller bland annat utslitning av rörelseapparaten, fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, reumatiska sjukdomar och psykiska diagnoser.

Den enskildes lidande och funktionsnedsättningar är ofta lika stora som hos cancersjuka i slutskedet eller aidssjuka. Skillnaden är att dessa sjukdomar inte lika snabbt och dramatiskt är livstidsförkortande. Vården av dessa grupper kräver långvariga och tålmodiga insatser, och ger ingen hjältegloria som till dem som med kniven snabbt lyckas skära bort det onda. 

Tvärtom avfärdas dessa svåra sjukdomar av somliga som ”kärringsjukdomar”, en inställning som också har smittat sjukförsäkringssystemet. Kvinnors sjukdomar och lidande anses inte vara ”riktiga” sjukdomar, och anses därför kunna bekämpas genom att helt enkelt friskskriva de drabbade. 

Enligt Internationella valutafonden har världens regeringar, inklusive den svenska, pumpat in bidrag och lånegarantier till ett värde av ofattbara 150.000 miljarder kr för att rädda den politiskt avreglerade finanssektorn (banker, försäkrings-, fond- och finansbolag) från kollaps. Kraschen har lett till ekonomiskt kaos, massarbetslöshet och därmed sjunkande skatteintäkter, vilket givetvis gör statsskulderna ännu tyngre. 

Världens regeringar, inklusive den svenska, gav finanssektorn en unik särställning, när de avreglerade för 25-30 år sedan och släppte pengarna fria. Ekonomin skulle nu växa över alla bräddar, när de finansiella marknaderna blev befriade från politikernas klåfingrighet, sade nationalekonomer i kör. Resultatet blev istället ekonomiskt kaos och en finanssektor som gavs makten att bestämma över regeringarnas ekonomiska politik, istället för att verka inom ramen för en fungerande marknad precis som alla andra företag. 

Nu genomför många EU-länders regeringar, blåa som röda, kraftiga sparpaket i den gemensamma sektorn, som kommer att slå ännu hårdare mot de sociala trygghetssystemen och öka arbetslösheten ännu mer. EU:s största länder, Tyskland och Frankrike, driver ännu hårdare budgetregler för alla medlemsländer i syfte att svälta sig ur nuvarande och kommande kriser. Sverige påbörjade både röda och blåa regeringar nerskärningarna redan tidigt 1990-tal i vår gemensamma sektor efter bank- och kronkrisen, som även den berodde på finanssektorns avregleringar. Den höga arbetslösheten har bitit sig fast och lönerna är nerpressade. Vanliga medborgare har blivit fattigare, medan de som berikade sig på den vettlösa spekulationen kom undan än en gång. 

Samtidigt gör EU-regeringarna, inklusive den svenska, nästan ingenting åt finanssektorn. Det enda som regeringarna har gjort, är att från och med nästa år måste bankerna och andra utlånare ha en högre andel egna pengar av total utlåning, för att bättre klara av förluster i framtiden. Men vad hjälper det, när en ny bubbla snart knackar på dörren. Och finanssektorn kör på, som om inget hade hänt. Nu gör till exempel svenska storbanker återigen miljardvinster per kvartal. 

Sony Kapoor, som jobbade som investeringsrådgivare i den amerikanska, konkursade investmentbanken Lehman Brothers, jämför finanssektorn med ett trafiksystem, där puttrande småbilar har ersatts av jättestora lastbilar med farlig last. Inga hastighetsbegränsningar råder och poliserna har avskedats för att spara i den gemensamma sektorn. Om inget görs, följer snart en ny krasch, säger Kapoor. 

Bubblan kan dock minskas. Men de som kan åstadkomma det vill inte agera. 
Finansminister Anders Borg skulle kunna höja skatter. Detta så att de som fått mest i sänkt skatt de senaste åren att spendera på fastigheter, rika och välavlönade, får mindre pengar. 
De fick av alliansregeringen borttagen fastighetsskatt. Det gjorde att deras värdefulla hus steg i värde. Utöver det har de befriats från förmögenhetsskatt på fem miljarder kronor per år och i kronor räknat fått mest sänkt inkomstskatt per person. 
Men Borg vill inte skärpa skatterna för dem. I stället överlåter han åt riksbanken att parera bostadsbubblan genom höjda styrräntor. Det är trubbigt och långsamt. Med höjda räntor blir alla lån dyrare. Och riksbankens ledamöter är oeniga om storlek och takt på höjningarna. 
Utöver riksbanken pekar finansminister Borg ut affärsbankerna. De bör bli mer varsamma med utlåning. Men bankerna vill ogärna få färre kunder som lånar mindre. 
Dessutom har en regel om ökad kontantinsats vid bostadslån, från tio procent av köpesumman till 15 procent, införts. Affärsbankerna tycker det räcker. 
Det är i ljuset av detta som en debattartikel i Dagens Nyheter i förrgår av Folkpartiets ekonomiska talesperson Carl B Hamilton ska ses. I den föreslår Hamilton att ränteavdragen minskas, från 30 procent till 25 procent. Därmed skulle folk behöva betala mer på sina räntor eftersom de kan dra av en lägre del i deklarationen. 
Med detta sänks skattesatsen på kapitalinkomster i motsvarande grad. Allt detta skulle ge staten 6,5 miljarder kronor mindre i skatteintäkter årligen. Om Hamiltons utspel finns flera saker att säga. Tre är: 
Hans förslag gynnar rika, de som sparat och har aktier, samt gör det dyrare för ekonomiskt svaga att finansiera bostadsköp. 
Hamilton borde tala med de andra i regeringen. Som det är nu blir detta mest ett utspel för att profilera Folkpartiet som ett parti som vill sänka skatten för de som har aktier och pengar sparade. 
Och den skattereform från 90-talets början, som slitits sönder mycket, skulle med Hamiltons förslag bli än mer svår att känna igen. För att få långsiktighet bör skatteändringar som denna förankras med största oppositionspartiet, S. 
Det är dock inte borgarnas bästa gren.